fredag 6 november 2015

Om glansbildbloggar och lyckofasader

Återigen har det varit uppe på tapeten att sociala medier och bloggar ger folk ångest och illamående då man bara visar upp vad som kallas lyckofasad. Bland annat har en ung australiensisk instagram-kändis uppgett hur sociala medier är bara fejk och att ingenting på some är äkta. Jag tycker det är väldigt trist att hon mått dåligt av sociala media, men annars håller jag inte riktigt med henne. Jag tycker inte bloggar och instagram är fejk bara för att man visar upp en mer smickrande bild av sej själv eller sitt hem.

Jag tror inte heller att folk mår bättre av att se hur illa andra har det. Själv hatar jag att höra på gnäll och tror sannerligen inte att det leder någon vart. Tvärtom tror jag på en positiv attityd, ett leende, även om det är fejk från början, kan få dej att bli glad. Fake it til you make it, liksom!  Och vem vill se bilder på råddiga hem och trötta fejs?! Inte jag i alla fall. Det inspirerar inte mej det minsta. Vackra hem och snygga kläder däremot gör det. Jag tror nog att de flesta fattar att alla inte har det mysigt, städigt och är lyckliga hela tiden, bara för att man sätter upp mysbilder på instagram och bloggen. Det fattar väl folk, att det bara är en liten del?! Skulle man liksom köpa en inredningstidning om den var full med bilder på ostädade hem?

Jag tänker lite så här också, ni är ganska många som läser denna blogg, väldigt många som jag aldrig träffat eller vet vem ni är. Så varför skulle jag då berätta mina innersta hemligheter, svagheter och ledsna stunder för er? Jag berättar ju inte ens om alla dem för mina närmsta vänner eller alla i min familj? Skulle det inte bara vara konstigt då att börja anförtro en massa till folk som jag inte ens vet vem de är?! Inte berättar jag ju till typen bredvid mej på bussen heller att jag har mensvärk eller att Maken var sur i morse. Så varför skulle jag skriva det på min blogg eller instagram? Inte bjuder jag ens hem folk till mitt hem utan att plocka upp den värsta röran först, så varför skulle jag vissa bilder till er på mitt råddiga hem? Men det betyder ju inte att jag inte är ledsen ibland, att det är råddigt hemma hos oss eller att min son inte skulle trotsa nu som då. 

Varför är det nu så farligt att välja att visa upp sina bästa sidor? Så har folk gjort i år och dar. Nu är det kanske bara mer lättillgängligt i och med sociala medier. Men inte kan det vara så farligt tänker jag. Så nä, denna blogg fortsätter i alla fall absolut att vara en feelgood blogg med sådana delar av mitt liv som gör mig glad och som förhoppningsvis kan inspirera även andra. Jag hoppas alla förstår att jag också har damm i hörnen, råddigt i skåpen, äter einesmat, iriterar mig på min Man ibland, får gallfeber av Hubbe, är totalt utan inspiration och känner mej ful och misslyckad ibland även om jag inte skriver om det eller sätter ut bilder om det på instagram!
Om man tar ett foto så här uppifrån så syns inte de andra grejerna som ligger på bordet och skräpar. 

4 kommentarer:

  1. Bravo! Utropstecken, utropstecken!

    SvaraRadera
  2. Håller helt med! Själv läser jag bloggar lite som mode- eller inredningstidningar - vill bli inspirerad och få en "break" efter en stressig jobbdag till exempel. Karikerat vill jag lika lite läsa en blogg som visar sitt råddiga hem eller halvätna tallrik som jag vill köpa en tidning med samma innehåll. Förstår inte riktigt hela diskussionen. Däremot om man själv mår dåligt av att blogga, instagramma eller facebooka är det ju bara att sluta med det..

    SvaraRadera